CGI:s expert på förändringsledning i vården: ”Vi behöver jobba smartare, inte springa snabbare”

Vi blir inte fler, sa en chef till oss i ledningsgruppen när vi högljutt och engagerat diskuterade personalbristen i vården. Vårdplatser var stängda och den personal som fanns på plats slet hårt. Överbeläggningar och utlokaliserade patienter var vardagsmat. Likaså utmattade sjuksköterskor, undersköterskor och läkare – och slitna vårdenhetschefer vars största utmaning var att fylla personalluckorna för dagen. Och så det ständiga tjabblet med akuten om var vilken patient skulle vårdas tärde på krafterna. Vi måste bli fler! var mantrat som ständigt upprepades. Vi blir inte fler, sa chefen igen, vi måste börja arbeta på andra sätt. 

Den här beskrivningen är lika aktuell idag, även om just detta scenario utspelade sig för ett antal år sedan på en klinik på ett mellanstort sjukhus i Sverige. Varför har vi då inte kommit längre med den förändringsresa som är så nödvändig för vården? Och vad är det egentligen som vi skulle ha gjort för länge sen, men som vi nu måste åtgärda för att de personer som arbetar i hälso- och sjukvården ska ha en bra arbetsmiljö? För att vara tydlig: en bra arbetsmiljö för hälso- och sjukvårdens personal ger i slutändan en god vård för patienten, kunden eller brukaren. Allt hänger liksom ihop. 

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit att vården behöver arbeta med verksamhetsutveckling och digitalisering. Det kan så klart låta som att det är något som inte kommer att påverka personerna som är ”på golvet”, men jag vill påstå att det är precis tvärtom. Den verksamhetsutveckling och den digitalisering som måste utföras nu, är den som avlastar och hjälper dem som är i direkt kontakt med patienterna. 

När man är mitt uppe i sitt arbete på sjukhus, vårdcentral eller vad det nu än må vara för vårdinrättning, så har man inte tid. Och man har inte tid för att man tar sig inte tid så att man får tid.

Det finns idag mycket teknik som kan minska behovet av fysiska besök, vilket är en avlastning för bland annat sjuksköterskor, läkare och undersköterskor. Det finns AI-lösningar som bland annat kan avlasta radiologer med granskning av röntgenbilder. Det finns robotar (RPA) som kan avlasta med de repetitiva uppgifter som annars utförs av vårdpersonal. Det finns – hör och häpna – journalsystem som är byggda för att underlätta för den som dokumenterar, till exempel BMA:er, sjuksköterskor och läkare. 

Men varför går det då så trögt? Borde inte alla hjälpmedel som kan underlätta för både vårdens personal och för patienten redan vara införda eftersom det råder sådan personalbrist? Och vad är egentligen anledningen till att vi inte pratar särskilt mycket om detta, eller hör särskilt mycket om det här i rapporteringen kring vården?  

Jag önskar att jag hade alla de rätta svaren på frågorna, men de går egentligen bara att svara på med mer eller mindre kvalificerade gissningar. Så vad är då min kvalificerade gissning? Jo, efter att ha arbetat länge med verksamhetsutveckling och ledarskap inom hälso-och sjukvård gissar jag att det ligger till på det här viset: 

När man är mitt uppe i sitt arbete på sjukhus, vårdcentral eller vad det nu än må vara för vårdinrättning, så har man inte tid. Och man har inte tid för att man tar sig inte tid så att man får tid. Krånglig mening va? Om jag förklarar så här istället:  

Hjälp med att driva utvecklingsarbetet från ax till limpa. Inte ”hjälp” av någon som kommer och talar om vad du borde göra, för det vet du säkert redan.

Du är chef på en medicinavdelning på sjukhus X och alltså ansvarig för verksamhetsutvecklingen på din enhet. När du kommer till jobbet klockan 6:45 så har du tre sjukanmälda och vabbande sjuksköterskor och undersköterskor. Eftersom du kan trolla med knäna så lyckas du få ihop dagen med hjälp av dig själv, övertid hos några andra – och, om du har tur, timvikarier. Men det tar dig några timmar. Och eftersom du idag också arbetar i vården på grund av personalbrist så hinner du inte med det där utvecklingsarbetet som du sköt på när du skulle ha utvecklingssamtal med alla dina 35 medarbetare. Nästa dag ser ungefär likadan ut men med skillnaden att planeringen för sommarsemesterperioden börjar. Du vet att du kommer att ha fullt upp med att rekrytera sommarvikarier och täcka luckor där det inte går att rekrytera. Alltså fullt upp i några månader. Det där utvecklingsarbetet får vi nog skjuta på till hösten. Det dåliga samvetet skaver, för du vet ju att det skulle vara väldigt bra om du hann med det också.  

Vi behöver inte bara fler händer, vi behöver att det händer.

Jag har inget facit på när du ska ta dig tid att arbeta med utvecklingsarbete. Det finns bara 24 timmar på ett dygn och alla de ska inte gå åt till jobbet. Det jag däremot är säker på, ja faktiskt totalt övertygad om, är att du behöver hjälp. Hjälp med att driva utvecklingsarbetet från ax till limpa. Inte ”hjälp” av någon som kommer och talar om vad du borde göra, för det vet du säkert redan. Utan hjälp på riktigt. Att du och all annan personal får vara med och tänka och tycka men får hjälp med att göra och införa. Och med att plocka bort de gamla arbetssätten eller systemen som det nya ersätter.  

Inom vården behöver man arbeta smartare – inte springa snabbare och arbeta hårdare. Och jag är också övertygad om att man behöver hjälp med att komma framåt i verksamhetsutvecklingsarbetet oavsett om det gäller digitala hjälpmedel, arbetssätt eller något annat. Vi behöver inte bara fler händer, vi behöver att det händer.