Kommuner och regioner borde samverka bättre kring digitala hjälpmedel för vård och behandling

När digitaliseringen av vården övergår från pilotprojekt till kontinuerlig verksamhet medför det att en individ kan ha tillgång till en mängd digitala hjälpmedel av olika slag både från kommunen och regionen. Dessa ska på olika vis kopplas samman, interagera och föra information till olika vård-och omsorgsgivares system för uppföljning och åtgärder. Därmed finns risk för att det uppstår problem i gränsen mellan kommun och region. 

Ändå fortsätter kommuner och regioner att genomföra separata upphandlingar av digitala IT-stöd såsom egenmonitorering, istället för att göra det gemensamt. Det kan inte vara patienten/brukaren som står i centrum vid ett sådant förfarande. Risken är uppenbar att den enskilde till slut sitter med en uppsjö av olika lösningar som ska fungera tillsammans. Så vems blir är ansvaret om det inte gör det? 

Varför är det så svårt att samverka kring dessa frågor – frågor som är avgörande för att uppnå omställningen till god och nära vård och personcentrerad vård? 

Vi på CGI vet att det inte borde vara så svårt eftersom det redan inom regioner och kommuner idag finns väl inarbetade strukturer och upphandlingar av hjälpmedelsortiment som sker i samverkan mellan olika huvudmän.  

Det finns inget som säger att digitala tjänster som egenmonitorering inte skulle kunna stödjas av samma struktur och process som den för hjälpmedel för vård och behandling.  

Så varför inte ta stöd av de befintliga och väl inarbetade strukturer och processer som finns inom hjälpmedelsverksamheterna, där det dagligen ordineras och förskrivs medicintekniska produkter med digitala tjänster som hjälpmedelsverksamheterna stöder både regioner och kommuner med?  

Det finns till och med en process kring hjälpmedelsförskrivning som innefattar bedömning av behovet, utprovning, anpassning, information, utbildning, uppföljning och utvärdering av funktion och nytta. Finns det någon mening med att uppfinna hjulet igen? 

Det finns inget som säger att digitala tjänster som egenmonitorering inte skulle kunna stödjas av samma struktur och process som den för hjälpmedel för vård och behandling.  

Är det något speciellt med egenmonitorering och hur skiljer det stödet sig i så fall från andra digitala hjälpmedel som idag ordineras och förskrivs som personligt hjälpmedel inom vård och behandling? 

Så om vi verkligen vill sätta patienten i centrum är det en god idé att vi använder oss av den befintliga hjälpmedelsprocessen för att förskriva digitala tjänster som stöd för monitorering, behandling och uppföljning av kroniska sjukdomar! 

Visst är detta en möjlighet att lyckas med samverkan – att bygga vidare på ett redan lyckat och beprövat koncept! 

Vill du veta mer om hur vi på CGI kan hjälpa dig med införandet av egenmonitorering?