Krisberedskapen i sjukvården – en fråga om normalläge och uthållighet?

Att Sveriges ska bli bättre på krisberedskap har knappast undgått någon. Klimatförändringar, förändrat säkerhetsläge och medlemskap i NATO kommer att ställa krav, inte minst på de som leder och utvecklar verksamheter inom vård och omsorg.

Totalförsvaret ska kunna uppfylla sina uppgifter både i fredstida kriser och i händelse av krig. Det inbegriper såväl civil som militär förmåga. Förståelsen för dessa båda delar är avgörande för att utveckla totalförsvarets förmåga.

Men vad är det egentligen som ska göras? Och hur ska det gå till?

Vad kan historien säga oss?

”Ansvaret för ledning, planering och övning av insatser i en katastrof måste klarläggas”(Lära av Estonia, 1999)

2001 kapas flera passagerarplan och två av dem flygs in i World Trade Center i USA. En terrorattack som påverkar och drastiskt ändrar både människors och länders beteenden för lång tid framåt. Tre år senare slår en tsunami in över Sydostasien och regeringen beskrivs i media som oförberedda, trots det som hänt med Estonia och World Trade Center.

Kan en terrorattack eller en naturkatastrof drabba Sverige? Frågan ställs och tyvärr kommer ett svar på Drottninggatan i centrala Stockholm 2017. Bara tre år senare lamslår en pandemi helt plötsligt hela världen och vår nedmontering av beredskapslager och samhällskritiska funktioner ifrågasätts av såväl sittande regering som opposition. Hur kunde det bli så? Just när pandemin avtar så kommer kriget mellan Ryssland och Ukraina så mycket närmre Sverige än ett krig varit på århundraden. Sedan ser vi också hur den digitala världen hotas med hacker-attacker mot såväl myndigheter och kommuner som företag.

Finns det något som nu kan hindra oss från att börja ana att det oförutsedda kan hända? Är de ovan nämnda händelser vi ska kristräna och bygga beredskap för? Eller det beständiga? SKR och staten (MSB) tecknade i januari i år en överenskommelse om regionernas arbete med krisberedskap och civilt försvar avseende 2023. De övergripande insatserna som regionerna förväntas arbeta med (och kan söka medel för) är:

• Krigsorganisation och dess bemanning
• Samverkan och ledning
• Planeringssamverkan
• Utbildning och övning
• Omhändertagande av många skadade
• Försörjningsberedskap
• Andra robusthöjande åtgärder
   

Finns förutsättningar att öka förmågan?

Men svensk hälso- och sjukvård samt omsorgen, ja hela välfärden, är i gungning. Krisuttalanden duggar tätt i traditionella medier från sjukvårdsledning och politiker, men också berättelser från uppgivna patienter som ligger i korridorer, tränger in i våra hjärtan via sociala kanaler. Medarbetarna vittnar om att deras tid inte räcker till – men heller inte deras händer. Är då den kris vi behöver träna inför och bygga förmåga kring den kris som handlar om krig, masskadeutfall och naturkatastrofer? Eller är det helt enkelt den kris som är här och nu? Vad innebär i så fall det?

En sjuksköterska på ett sjukhus i Stockholm påtalar för mig att ett av sjukhusen nu aviserar hyrstopp av vårdpersonal, med konsekvensen att det kan bli än svårare att ha tillräckligt med vårdplatser öppna. En annan medarbetare, insatt i krisberedskapen, berättar att kristräning genomförs för att vara redo när det kommer till framför allt kemolyckor och masskadeutfall (ex. trafikolyckor). Problemet är bara att träningen bygger på handlingsplaner som utgår från en sjukvård som har en bemanning och resurser som inte funnits på länge.

Utifrån egen erfarenhet och vad kollegorna i sjukvården vittnar om är jag säker på en sak: det vi har beredskap för i vardagen är det som avgör hur uthålliga vi är för att hantera större händelser som pågår över längre tid. Att få människor (civilsamhälle och medarbetare) att sluta upp för en akut händelse som är relativt kortvarig (ex. olyckor), brukar inte vara ett problem.

Nu satsar regering och myndigheter resurser i form av tid, pengar och olika roller för att bygga upp svenska totalförsvaret - och sjukvården får söka medel för att träna och planlägga ännu mer. Men medarbetarna har fullt upp med att åtgärda vårdköer samt att lösa kompetensförsörjningen för att klara sin normala drift. Alltså även där en kris det redan pratas om. Beredskapsträningen startar alltså från en utgångspunkt som inte finns. Krisen är redan här - men beredskapsresan har bara börjat.

Systemledning, samverkan och uthållighet

”Jag vet inget om tur. Bara att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.”
(Ingemar Stenmark)

Så låt oss då leka med tanken att de ledningsrum som finns i många offentliga inrättningar idag också har förutsättningar för att också vara just det, nämligen ledningsrum. Vid oförutsedda och större händelser så skapas ofta en krisledningscentral/plats. I denna finns det såväl whiteboards som datorer och telefoner - men så klart också nyckelroller som förväntas ha översikt och skapa förutsättningar för medarbetarna att kunna göra ett bra jobb. Översikten handlar bland annat om att identifiera antal vårdplatser, kapacitet att använda röntgen, operationsavdelningen och andra viktiga avdelningar för ändamålet. Men också att identifiera personalbehov och hur de ska kunna verka över tid och att rätt kompetens är på rätt plats. Kontakt med andra aktörer (kommun, ideella organisationer etc.) upprättas för att också från dem få en lägesbild och koordinera insatser. Listan på allt som sker vid en sådan kris går att göra lång.

Men tänk om detta vore vardagen? Att på en plats (även en virtuell) ha system och arbetssätt som faktiskt möjliggör denna översyn som en del av systemledningsarbetet. Data från kommunens arbete med omsorgspersonal och platser inom äldreomsorg samt korttidsboenden kan kopplas samman med regionens vårdplatser och specialiserade verksamheter. Att i realtid få data tillgängliggjord och visualiserad så att vi kan leda, prioritera och använda resurserna på bästa sätt. Visst måste det vara eftersträvansvärt och möjligt att uppnå?

Så vad behövs? Vem ska göra jobbet (oaktat om pengarna skjuts till)? Och ska aktörer som vill hjälpa till och bidra sitta och vänta på att traditionella upphandlingar med RFI och RFP ska besvaras? Eller måste vi tänka om och tänka nytt? Är vi beställare och leverantör eller ska – och kan – vi vara partners? För att tillsammans bygga upp det svenska totalförsvaret?

När Estonia förliste så uttrycktes att Sverige saknar ett krishanteringsorgan - ett väloljat maskineri som direkt kan kliva in vid en nationell kris. Men låt gärna inte detta vänta tills det blir en kris, det vi gör bra i vardagen är också det som kommer göra oss uthålliga i kris!

Låt oss prata mer om detta på Vitalis, i Almedalen, på panelsamtal och förhoppningsvis många andra platser efter det.

Läs mer om civilt försvar och krisberedskap i vården