Vi behöver inte bara fler händer – vi behöver att det händer! 

Jag har två vuxna barn. Från tidiga år har de spelat dataspel, hängt på olika chattforum, spelat Snake på mobilen (snarare än att ringa med den alltså). De har aldrig ägt någon bankbok eller prenumererat på någon tidning (efter Bamse och Kalle Anka). De äger inte och vill inte ha någon armbandsklocka (förutom Apple Watch då…). De tar emot räkningar och andra viktiga meddelanden i Kivra. De älskar (nåja…) Skatteverkets deklarationstjänst! Ja ni fattar. De är digitala ut i fingerspetsarna.

När de behöver kontakt med vården försöker de logga in för att boka tid till sina respektive vårdcentraler. I alla fall i Stockholm är det en omöjlighet. Man får skriva ner sitt problem, sedan går det tre till fyra dagar innan det kommer ett svar som säger att ring din vårdcentral. Likaså om de får en kallelse till folktandvården med en tid som behöver bytas – ring! Kallelser till screeningundersökningar kommer med snigelposten, det vill säga på papper i kuvert. Likaså kommer undersökningsresultatet den vägen.

Hur kan det vara möjligt?

Hur kan det vara möjligt att så lite av automatiserade och digitala tjänster används i vården? Hur kan det vara möjligt att välutbildad personal sitter med tidbokningar i telefon? Hur kan det vara möjligt att med den resursbrist vi hör om både dagligen och stundligen, vi ser personal som skulle kunna fokusera på patienter, istället sitter i telefon och med administration? Hur kan det vara möjligt att inte möta den efterfrågan på digitala tjänster som så många förväntar sig? En omfördelning av vårdens resurser som dessutom skulle kunna, åtminstone delvis, hantera den bristsituation vi ser idag.

Egenmonitorering, där patienter med hjälp av digital teknik kan mäta sina värden där de befinner sig, är en viktig del i omställningen. Patienten blir medskapare av sin vård, med en ökad kunskap, trygghet, kontroll och delaktighet i den egna vårdprocessen som resultat. Hur bra låter inte det? Här finns koncepten, här finns plattformarna och anpassad mätutrustning, här finns säljarna, men var finns kunderna? Varför blir det enbart mindre projekt som aldrig får någon spridning? Proof of concepts som faller väl ut, men aldrig skalas upp.

Hur kan det vara möjligt?

Välfärdssektorn lider av resursbrist, det har vi vetat länge. Planer och budgetar utgår likväl från att alla vakanser är bemannade. Så är det dock inte och kommer inte att bli igen, med tanke på vår åldrande befolkning och den minskande tillkommande arbetskraften. Därför kommer vi inte kunna upprätthålla bemanningsnivåerna som vi har idag. Hälso- och sjukvården MÅSTE hitta nya sätt att jobba.

Läs mer om CGI:s tjänster inom hälsa, vård och omsorg