Köpa prylar är lätt – det är svårare att investera i verksamhetsförbättringar

Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och flera statliga myndigheter har enats om en konkret genomförandeplan utifrån strategin 2020–2022 för Vision e-hälsa 2025. Syftet med planen är att beskriva vilka insatser som ska genomföras inom prioriterade områden. Ett sådant område är ”Digitala tjänster för egenmonitorering”. Följande text står att läsa i genomförandeplanen för Vision 2025 om just egenmonitorering:

”Flertalet regioner genomför eller planerar för storskaliga införanden. På flera håll i landet sker nu projekt, piloter och införande av lösningar för egenmonitorering av kroniska sjukdomar. För att öka framdriften i utvecklingen av nya arbetssätt och införanden av digitala lösningar för egenmonitorering finns behov av samarbete och samordning mellan regioner, men även med de statliga vård- och omsorgsmyndigheterna.”

Ambitionen är bra och viktig. Vi har dock tidigare sett exempel på att om man har pengar är det lätt att handla prylar. Att införa nya arbetssätt och hämta hem effekterna är svårare.

Tyvärr är det lätt att gå i fällan att det är tekniken som gör digitaliseringen. Det är tekniken som m-ö-j-l-i-g-g-ö-r digitaliseringen, men för att det ska vara värt namnet är det aktiviteterna vi gör före och efter upphandlingen som leder till det goda resultatet.

Fällan förstoras inte minst mot bakgrund av att Regeringen har godkänt en överenskommelse om med SKR om att stödja digitalisering i äldreomsorgen med 200 miljoner kronor. 168,7 miljoner kronor fördelas som ett riktat statsbidrag till kommunerna. Medlen kan användas för att avsätta personella resurser eller för investeringar i teknik som ökar förutsättningarna för att införa nya arbetssätt i verksamheterna.

Risken är dock stor att det blir prylprojekt.

Städa bland rutinerna

Digitalisering kan aldrig vara ett mål i sig. Målet måste vara att hitta effektivare arbetssätt, att omfördela arbetstid så den kommer till bättre nytta, att bli mer kostnadseffektiv, att arbeta mer hållbart, att involvera patienter och brukare i sin egen vård, att skapa ökad frihet och så vidare. Om man inför ett nytt arbetssätt behöver man, om möjligt, ta bort ett gammalt.

Om man inför en ny rutin bör man, om möjligt, ta bort en gammal. Det låter självklart, men om man studerar verkligheten ser man ofta att nya arbetssätt, nya rutiner, nya verktyg etcetera, bara läggs till de gamla och den tänkta effektiviseringen uppstår inte. Det som sker är att allt fler administrativa rutiner hålls under armarna. Man löser uppgiften, men man utvecklar eller förbättrar inte sin verksamhet eller sina tjänster.

Om man ställer ut ”mät-prylar” hos den enskilda patienten eller brukaren och därigenom förväntar sig att få tid över till ”annat”, är det lätt att man kommer att bli besviken.

Vad krävs av ett lyckat projekt?

För att vara säker på att få ett lyckat och framgångsrikt egenmonitoreringsprojekt krävs ett förarbete som innehåller minst följande delar:

Målsättning

Målet är ju inte att placera ut prylar. Målet är att genomföra en hållbar och långsiktig förändring till nytta för vårdens medarbetare, patienten, närstående och samhället som helhet. Man måste börja med en idé om vad som ska bli annorlunda och bättre, exempelvis mindre splittrade arbetsdagar, ökad kvalitet i patient-/brukarkontakten, omfördelning av arbetstid, minimera trista repetitiva arbetsuppgifter, mindre sjukfrånvaro, nöjdare medarbetare.

För att veta om förändringen tillförde ett värde, måste man först veta vilket värde man förväntar sig att den ska tillföra. Man måste börja med ett nuläge, genomföra en provperiod, stämma av om det nya läget blev minst lika bra som förväntat, justera och därefter fullfölja.

Vad består förändringen i? Omfördelning av arbetstid kan leda till schemaförändringar. Kommer alla beröras eller utses specialistteam?

Processöversyn

Hur jobbar vi idag? Hur kommer vi att jobba framöver med nytt stöd för egenmonitorering

Logistikplanering

Vem ska konfigurera utrustning? Vem ska se till att den kommer till patienten? vem installerar, byter batterier och utför annan service? Vem ser till att ta tillbaka utrustningen när den inte längre behövs?

BYOD 

Idag svämmas marknaden över av fiffiga mätutrustningar och sensorer som kan mäta och kontrollera hälsa och fysiskt mående. Hur ser din kommuns strategi ut for BYOD (bring your on device) eller bara tillåta leverantörens utrustning? Eller tillhandahålls ett ”bibliotek” där var och en får låna fritt ur ett godkänt sortiment?

Support

Vem svarar på frågor och fixar eventuella fel?

Infrastruktur

Genomlysning av infrastruktur - är den stabil hela vägen?

Förändringsledning 

I andra sektorer är syftet med att bedriva ett strukturerat förändringsarbete att man vill ha en snabb ROI – Return of Investment; investeringen ska återbetala sig så snabbt som möjligt. Man vill också undvika produktionsbortfall, det vill säga att det under en period går långsammare än nödvändigt, för att man känner sig osäker i sin nya roll med ett nytt ansvarsområde och nytt arbetssätt.

Här för att stanna

Ekonomistyrningsverket skriver i sin rapport ”Vägledning: Att leda förändring i offentlig verksamhet” att:

”Svensk offentlig sektor står inför stora förändringar och utmaningar inom den närmaste framtiden. Digitalisering, effektivisering, tillitsbaserad styrning och den statliga värdegrunden är några av de begrepp som vi möter dagligen i offentlig sektor. Däremot pratar vi inte lika ofta om vilka förändringar i kultur, organisation och arbetssätt som det medför och vilka olika utmaningar vi då kan möta. Det har blivit mer och mer tydligt att förändringstakten i samhället går allt snabbare. En anledning till det är den teknik som både möjliggör snabbare utveckling och leder till högre förväntningar hos medborgarna kring offentliga tjänster. Hur påverkar det oss som individer? Hur hanterar vi de allt snabbare förändringarna i våra för övrigt ganska statiska organisationer?”

I EU-kommissionens rapport ”eGovernment Benchmark 2016 Insight report” kan vi läsa följande (översättning):

”Ingen kan säga hur offentlig förvaltning kommer att se ut om tio år. Det enda som är säkert är att det kommer att vara väldigt annorlunda mot hur det ser ut idag. Teknik ändrar förutsättningarna snabbt, och kommer att fortsätta att göra det. Den största utmaningen ligger därför inte i att förutspå vad som kommer komma härnäst, utan att säkerställa att den offentliga förvaltningen har förmågan att hantera förändring.”

Tjänsterna för egenmonitorering är alltså här för att stanna. De kommer att inte bara att vara en lösning för att hantera den demografiska utvecklingen, utan också vara lösningen för många ”mjuka värden”. Trygghet är ett sådant värde. Att kontinuerligt veta att någon finns för mig som kan hjälpa mig med mitt fysiska mående. Social kontakt och bryta isolering är andra mjuka värden. Genom chatt och videosamtal finns det någon som ser och hör mig och som kan föra samtal om dagens vedermödor.

Möjlighet för kommunerna

Vi vet att oro och ångest kan ge somatiska besvär som tryck över bröstet, som i sin tur kan leda till larm eller besök på akutmottagning. Det betyder förstås både extra kostnader för samhället och en ökad otrygghet för den enskilde. De kommuner som verkligen vill se och ta chansen att bryta den sociala isoleringen och otryggheten bör ta tillfället i akt och nyttja den digitala tekniken i kommunikationen med berörda brukare. Det skulle omfördela arbetstiden för jäktad hemtjänstpersonal från att transportera sig till och från brukare till att genomföra lugna och värdeskapande digitala möten. Här sätter bara fantasin gränser: Grupper kan sättas samman utifrån intressen. Det kan vara sådant som högläsning ur dagstidning och samtal om artiklar, bokcirklar (med egen läsning eller högläsning) och samtal om boken, reseberättelser, sångstunder och förstås vanliga hederliga digitala fikastunder.

Låt oss nu hoppas att våra kommuner vågar välja bort frestelsen att köpa prylar för pengarna och verkligen investerar dem i verksamheten från början, så att vi ser en effekthantering på riktigt – det vill säga att våra gemensamma resurser kommer till bästa nytta för både brukare, vårdgivare och för samhället i stort.