Jag är ofta ute och talar i olika sammanhang. Rent visuellt är jag en stereotyp av talarna. Jag har glasögon, är man och trivs bra på scen. Det borde inte vara ett problem, jag tycker ju det är kul där uppe, men det finns något som stör. Som deltagare och lyssnare har jag ofta desto svårare att smälta in, både på grund av en gnagande otålighet och för att en stor del av publiken består av kvinnor.
Varför står inte kvinnorna på scen särskilt ofta i vår bransch? Det är väldigt vanligt att långt över hälften av talarna är män. Även andelen kvinnor i branschen är oftast större än andelen talande kvinnor. Kvinnorna står inte på scenen eftersom detta format är skapat av män för män - det är helt enkelt miljön, formatet och forumet som det är fel på!
Kampanjen #tackanej, som togs upp i Aktuellt i förra veckan, säger nej till manliga paneler och är ett bra exempel på att många av oss fått nog. Att tiden är mogen för förändring visar också att protesten mot helmanliga expertpaneler nu även spridit sig till FN.
Kampanjer är bra, men hur löser vi detta problem i grunden? Ett bra svar är att vi behöver låta våra barn växa upp i en miljö som skiljer sig mot den vi vuxit upp i. Men om förändringen ska ske inom rimlig tid räcker det inte, vi måste göra något åt saken nu, idag! Det är bara att acceptera att vi historiskt formats på olika sätt beroende av om vi är män eller kvinnor. Att en del har svårare att hitta kvinnliga talare och debattörer till konferenser är bara ett bevis på att värdet att öka andelen kvinnor är stort. För mångfald är bevisligen bra!
Om vi utgår från värdet som vi vill skapa med en konferens, kommer vi till svaret att det inte är könet i sig, utan vårt genus och våra olikheter som skapar ett större värde än en stor klump av likasinnade på en och samma plats. Även den kollektiva intelligensen ökar med diversifierade grupper. Det är bevisat. Med massor av olika individer i gruppen så ser vi saker från fler perspektiv, får fler deltagare att känna sig intresserade och vi skapar ett större driv kring konferensens frågeställning.
För att skapa en konferens som ger mycket större värde än de vanliga mansdominerade eventen kan vi titta på hur vi driver innovationsarbeten. En väldigt viktig del är att engagera flera typer av grupperingar, såsom genus, bakgrund med mera. Ett sätt att göra detta är att dra ner på det traditionella upplägget med talare och åhörare. Lägg in workshops, debatter, demos, uppträdanden, gemensam reflektion, tystnad och mycket mer. Lyft in saker som inkluderar många olika personligheter. Då finns det fler som känner sig hemma – både kvinnliga och manliga åhörare – och ni utmanar de traditionella normerna. Detta gör att fler känner sig inkluderade och vill vara med och driva er frågeställning.
En målsättning med 50 procent kvinnor – oavsett om det är i paneler, ledningsgrupper eller på arbetsplatser – är okej, men för simpelt. I värsta fall leder detta till att vi anställer ett gäng kvinnor, enbart på grund av att de anpassats till de manliga normerna. Vad har vi då vunnit? Likväl som att innovationsarbetet berikas av aktiviteter som utmanar en traditionell kultur, så måste vi driva jämställdhetsarbetet som en likadan kulturförändring. Då bygger vi på riktigt miljöer där kvinnor får utrymme att skapa värde. Samtidigt kommer fler olika människor få samma möjlighet.