Dålig strategi av finanssektorn att fortsätta med ”greenwashing”

De flesta har vid det här laget insett att begreppet finansiell hållbarhet inte är en fluga, utan är här för att stanna. Konsumenter och andra intressenter ställer allt högre krav på hållbarhet och att tro att man kommer undan genom att ägna sig åt ”greenwashing” är en dålig strategi då allt effektivare metoder utvecklas för att syna bolag i sömmarna, inte minst i finanssektorn. Det bästa sektorn kan göra är att självmant ställa om och se till att utnyttja den stora potentialen som faktiskt finns i den gröna ekonomin.

Historiskt sett har den ekonomiska aspekten av en investering varit den avgörande faktorn, men i dagens samhälle spelar den hållbara aspekten av en investering en allt viktigare roll. Detta medför stora utmaningar i ett system med kvartalsvis rapportering där företag förväntas maximera sin finansiella omsättning och sina vinster.

Men vi börjar från början: Vad menar vi med begreppet ”finansiell hållbarhet”?

I det finansiella systemet fungerar banker som länken mellan investerare och investeringsmöjligheter. För att investerare ska kunna fatta välgrundade beslut baserat på lönsamhet, måste de ta hänsyn till förhållandet mellan risk och avkastning. Vid en lyckad investeringsanalys, och om allt går som planerat, får företaget sitt riskkapital och investeraren sin avkastning.

Historiskt sett har den ekonomiska aspekten av en investering varit den avgörande faktorn, men i dagens samhälle spelar den hållbara aspekten av en investering en allt viktigare roll. Detta medför stora utmaningar i ett system med kvartalsvis rapportering där företag förväntas maximera sin finansiella omsättning och sina vinster, kvartal efter kvartal, år efter år.

Med dagens vetskap om den pågående miljöförstöringen i ryggen förstår allt fler att det inte längre är hållbart att enbart se till den kortsiktiga ekonomiska avkastningen när en investeringsmöjlighet bedöms. Fokus måste nu även läggas på hållbarhet, där framtida hållbarhetsrisker inom miljö, sociala frågor (till exempel Black Lives Matter, Covid-19) och samhälle/regering vägs in. Denna avvägning inför en investering kräver en längre tidshorisont än tidigare. Som exempel räcker det ju att gå till sig själv. Vem skulle vilja investera sina pensionspengar i kolkraftverk till exempel?

Även ifall många företag eftersträvar hållbarhet finns det de som skickligt gömmer sig bakom en grönmålad fasad, så kallat ”greenwashing”, med mycket snack och liten verkstad. För att förhindra ”greenwashing” har EU-kommissionen skapat fastställda normer i ett finansiellt hållbart klassifikationssystem, en så kallad taxonomi, för att på samma grunder kunna bedöma företags hållbarhet. EU-kommissionens taxonomi släpptes vid coronapandemins utbrott och har av den anledningen tyvärr inte uppmärksammats tillräckligt.

Läs mer i TEG final report on the EU taxonomy (på engelska).

Taxonomin kallas ”The procurement plan of the future” eftersom den återspeglar EU:s strävan att uppnå en halvering av koldioxidutsläppen år 2030 för att nå det slutgiltiga målet med ett nollutsläpp år 2050. Syftet och målsättningen är att skapa ett internationellt referenssystem som skyddar och motverkar försök till ”greenwashing”, samt förse framtida politiska åtgärder med incitament i form av olika sorters miljöstämplar och ekonomiska styrmedel. Med detta skapar man transparens och gör det lättare för medborgarna att urskilja vad som är hållbarhet på riktigt och vad som bara är ”greenwashing”.

För att uppnå målsättningen kommer EU-kommissionens taxonomi att gälla samtliga av dessa rapporterande finansiella aktörer samt statliga organ:

1. Finansiella aktörer: Investerare med mer än 500 medarbetare, företag och banker.

2. EU:s medlemsstater.

3. Företag som söker EU-stöd.

Rapporteringen från dessa aktörer kommer att vara relaterad till eventuell exponering för hållbarhetsrisker, och ifall de vill, även innehålla information om hållbara investeringar.

Rapporteringsskyldigheten kommer inom kort att bli verklighet och påverka många aktörer, men varför vänta?

Intressenter har och kommer i allt större utsträckning att syna marknaden och eventuella försök till ”greenwashing”, vilket leder oss in på det uppenbara. Nämligen att det borde vara ren självbevarelsedrift att intensifiera hållbarhetsarbetet om man inte redan har gjort det. Genom att implementera hållbara strategier och åtgärder kopplade till ”ESG” (Enviromental, Social, Governence) och göra dem till en del av arbetsprocessen, kommer en rad möjligheter även att öppnas upp.

Så, hur kommer det sig att möjligheter nu öppnas upp, undrar ni? Det ska jag berätta!

Jo, gröna, hållbara strategier kan fungera som katalysatorer för produktinnovation. Tänk vad ni kan hjälpa era kunder med att göra mer miljövänliga val när det gäller shopping, transporter eller pensionsplaceringar. Det finns redan goda exempel på det här. Till exempel har Ålandsbanken utvecklat ett kreditkort som visar klimatpåverkan på kundens köp genom att hållbarhetsklassificera deras köpmönster.

Ett annat exempel är kinesiska Alipay som skapat ett poängsystem där ”gröna poäng” samlas ihop vid hållbara köp, något som har haft inverkan på fler än 500 miljoner användare. När en summa poäng uppnåtts planteras ett träd i poängsamlarens namn av dotterbolaget Ant Forest, vilket resulterat i fler än 122 miljoner planterade träd sedan 2016. Om planteringarna fortsätter i samma takt kommer Kina snart att ha minskat sina koldioxidutsläpp med fem procent.

Genom att skapa produkter och tjänster som gynnar miljö och samhälle förbättras varumärkesbilden, vilket i sin tur stärker kundrelationerna. Företag som agerar på detta sätt ligger även i täten när det gäller EU:s gröna skattesubventioner. Med andra ord har företag nu en ypperlig chans att via produktinnovationer öka intäkterna, attrahera en yngre, alltmer krävande arbetskraft, nå nya kundgrupper och sist men inte minst bidra till en livsviktig hållbar framtid. Det är en win-win-win-win-situation - för miljö, samhälle, människor och företag.   

Jag är entusiastisk över EU-kommissionens ambition att ta ledarposition globalt i arbetet med finansiell hållbarhet, samt över deras löfte om att snabbt föra denna agenda framåt! Dessutom är det intressant att blickarna nu framför allt vänds mot Norden som den ledande regionen i detta arbete – något vi gärna kan ta på oss ansvaret för, då vi tyvärr är med och exporterar större mängder koldioxidutsläpp när vi flyttar produktion utomlands. Nu har vi i Sverige chansen att kompensera och stå upp för en bättre miljö och ett bättre samhälle. Här finns en viktig roll för finanssektorn att ta sig an!