Vem ska betala för det resurskrävande beredskapsarbetet?

Sverige har länge varit en förebild inom många områden, men när det kommer till krisberedskap har vi fortfarande en lång väg tillbaka från dagens uppenbart bristfälliga beredskap.
Samtidigt har den teknologiska utvecklingen som hjälper oss att lösa många utmaningar också gjort oss sårbara.
Tidigare räckte det kanske med att uppdatera sina krisplaner vart femte år. Idag är det ett kontinuerligt jobb – ett som ingen vill betala för. 

Från forna dagars begrepp krisberedskap pratar vi idag allt mindre om kris och alltmer om enbart beredskap. Utvecklingen går hand i hand med en insikt om att hela vår tillvaro består av mer eller mindre stora kriser och att det inte längre handlar så mycket om att vara beredd på den där stormen eller översvämningen som var de vanligaste scenerierna som vi skulle förbereda oss på. Covid, grundstötningen i Panama-kanalen, invasionen av Ukraina, personalbrist i vården – vi lever i ett konstant tillstånd av kris. 

Cyberattacker har vi hört om till leda och trots att skyddet i både den privata och offentliga sektorn blir allt bättre så utvecklas nya hot i rask takt. Kombinationen AI och kvantdatorer bör hålla alla säkerhetschefer vakna på nätterna när allt det skydd som byggts upp under åren kommer att bli lika verkningslöst som ett kafferep mot organiserad brottslighet. Och som en närbesläktad kusin har vi hotet mot dataintegriteten som är en ständig balansgång på en slak lina mellan tillgänglighet och integritetsskydd.

Ett annat begrepp det borde pratas mer om, eller egentligen kanske pratas mindre och göras mer, är resiliens. Att ha dubblerade funktioner utifall att något skulle hända är dyrt. Att investera i en speglad IT-miljö som kan ta över om den första går ner skulle ju i teorin kunna kosta dubbelt så mycket. Och i en ansträngd ekonomi kan det vara svårt att motivera för en kommunledning som tvingas höja skatten och stänga skolor att man behöver göra en stor investering för något som kanske aldrig kommer att behövas. 

Men det är en investering som vi inte har råd att undvika. De ekonomiska och sociala kostnaderna för att inte vara beredda är i regel mycket högre. Har vi råd att ställa produktionen en timme, en dag eller veckor? Vad blir konsekvenserna av utebliven medborgarservice? Vi behöver ställa oss dessa frågor i arbetet med vår krisberedskap. Ska det verkligen vara upp till varje enskild kommun att själva bära hela ansvaret för att skydda samhället mot nationella eller internationella hot?