I vårt förra inlägg ”Swelife Diabetes – En implementeringsstudie om egenmonitorering för diabetespatienter” redovisade vi de goda kliniska resultaten samt patienternas och personalens upplevelser av den egenmonitorering som utfördes på två vårdcentraler inom Region Stockholm 2020–2021. Givet att bättre måluppfyllelse minskar risken för komplikationer och senarelägger dessa, så är det uppenbart att det finns stora hälsovinster att göra genom att tillämpa egenmonitorering för dessa patienter. Vården av patienter med diabetes motsvarar 10–15 procent av den totala vårdkostnaden, varav ca 50 procent är kostnader för sjukhusvård orsakad av komplikationer i samband med diabetes.
Vården av patienter med diabetes motsvarar 10–15 procent av den totala vårdkostnaden, varav ca 50 procent är kostnader för sjukhusvård orsakad av komplikationer i samband med diabetes.
Det finns alltså mycket lidande och stora utgifter att spara. Inom hjärtsviktsvården och vården av KOL-patienter kan man undvika onödiga akutbesök och inläggningar med hjälp av egenmonitorering. Hälsoekonomiskt har vi räknat på om man skulle skala upp egenmonitorering inom fyra vanliga ”folksjukdomar” – diabetes, hjärtsvikt, KOL och hypertoni – för 10 000 patienter i en region. (I Region Stockholm uppskattar vi att drygt 200 000 patienter ur dessa patientgrupper är lämpliga för egenmonitorering, men givet att viljan att ansluta sig till en egenmonitoreringstjänst är begränsad liksom regionernas förmågor så gör vi ett försiktigt räkneexempel med 10 000 patienter.) De hälsoekonomiska besparingarna skulle hamna någonstans i intervallet 85-160 miljoner kronor per år. På nationell basis skulle detta motsvara 50 000 patienter och besparingar i storleksordningen 400-800 miljoner kronor årligen!
På nationell basis skulle detta motsvara 50 000 patienter och besparingar i storleksordningen 400-800 miljoner kronor årligen!
Hur kan besparingarna bli så stora, kan man fråga sig. Jo, genom att man sätter upp individuella, vårdplaner för varje patient som mäter sig själv hemma regelbundet och får varningar så snart en avvikelse på den nivå man specificerat uppträder, har det visat sig att det går att mycket kraftigt minska akutbesök och inläggningar på sjukhus. Patienterna får omedelbar återkoppling om vad de skall göra för att på bästa sätt hantera sin diagnos. Detta bidrar till att patienterna får bättre förmågor att ta hand om sin sjukdom och vården upptäcker och kan kontakta de patienter som har problem långt tidigare än vid det besök som kanske ligger många månader framåt i tiden.
Det finns en lång rad studier, både i Sverige och utomlands, där man har kunnat visa på en kraftig minskning av antalet akutbesök, som ofta behöver göras med ambulans. IHE, Institutet för Hälsoekonomi i Lund, har bekräftat att beräknings-modellen är rimlig och den har även diskuterats med flera regioner.
Så varför inför vi inte egenmonitorering i större skala i Sverige idag? Vi har ju drivit många pilotprojekt i många år! En avgörande orsak som många är överens om, är att det behövs ett ersättningssystem för primärvården för att de i volym ska kunna hjälpa patienterna med egenmonitorering. Arbetet och kostnaderna hamnar till allra största delen i primärvården, medan de stora besparingarna görs genom färre ambulans- och sjuktransporter, färre akutbesök och vårddygn på sjukhusen. Det uppstår alltså ett moment 22 på grund av stuprören inom regionernas sjukvårdsorganisationer och styrning.
De regionpolitiker och sjukvårdschefer som vill veta mer får gärna kontakta oss!
I USA har det i drygt tre år funnits ersättningssystem för egenmonitorering på plats, och där växer användningen mycket snabbt. Mer om detta i en internationell utblick i nästa blogg.
Bloggförfattare från vänster:
Lars Gustafsson, seniorkonsult, CGI Sverige AB
Kaija Seijboldt, diabetessjuksköterska, Akademiskt primärvårdcentrum, Region Stockholm
Claes-Göran Östenson, sr professor, Karolinska Institutet
Ulf Wretling, affärsutvecklare, Telia/Camanio
Vill du läsa mer om hur vi på CGI kan hjälpa dig med införandet av egenmonitorering?