Reflektioner från Almedalen: Lärdomar från Ukraina och behovet av robust svensk sjukvård

Återigen har jag haft äran att delta i Almedalens dynamiska diskussioner och medan de flesta nu förbereder sig för en tid av välförtjänad avkoppling, finner jag mig själv dröja kvar vid två särskilt gripande paneldebatter: en som diskuterade betydelsen av robust sjukvård och en annan som belyste den hårda verkligheten av kriget i Ukraina. Dessa diskussioner ger en insiktsfull blick på våra utmaningar och möjligheter.

Den första debatten handlade om vad robust sjukvård innebär och tog utgångspunkt i att Sverige behöver beredskap för att hantera olika situationer som pandemier, katastrofer och andra händelser som kraftigt kan påverka nationell, regional eller lokal sjukvård. Insikten var vikten av samverkan mellan alla aktörer såväl från näringslivet som från det offentliga Sverige, vi måste hitta en väg framåt där varje aktör kan bidra till helheten ger oss det robusta systemet vi behöver. Vi måste bli ännu bättre på att lära oss av varandra och sluta uppfinna hjulet varje gång vi står inför en ny utmaning. Sverige måste förbereda sig för att klara av det oförutsedda, nästa gång är det inte en pandemi eller ett krig som gäller utan kanske något helt annat. Den robusthet som vi behöver för kris-/krigssituationer måste byggas nu i fredstid, vi behöver ha en stabil grund att stå på för att vara redo.

Vad kan svensk sjukvård lära sig av kriget i Ukraina?

Den andra mycket känslosamma debatten handlade om vad svensk sjukvård kan lära sig av kriget i Ukraina och den började med ett ordentligt uppvaknande om vad som faktiskt sker där varje dag. Krig är fruktansvärt och mycket värre än vad många vill föreställa sig eller planera inför. Vad innebär det konkret när en angripare totalt struntar i alla ”regler” och överenskommelse om vad som borde vara ”fredad”. När hundratals sjukhus och tusentals sjukvårdsinrättningar bombas, när ett rött kors betyder prioriterad måltavla, när prickskyttar premieras för att skjuta på blåljuspersonal. När fienden systematiskt bombar civilsamhälle, sedan väntar en stund för att göra det igen på samma plats för att skada räddningskår och vårdande människor. Vi fick även ta del av faktiska utmaningarna med att hantera skadade vid fronten där varken el, vatten eller belysning existerar och där det krävs tuffa prioriteringar i triageringen. Vem ska få chansen att överleva och vem ska inte få den?

Vad innebär det när hundratals sjukhus och tusentals sjukvårdsinrättningar bombas, när ett rött kors betyder prioriterad måltavla, när prickskyttar premieras för att skjuta på blåljuspersonal?

Vi berörde även den otroliga insatsen som varje dag sker på plats i Ukraina av medborgarna. Deras styrka kommer från att de har bestämt sig för att aldrig ge upp. Att träffa personer som innan kriget var alldeles vanliga människor som levde sina liv som alla andra men som nu befinner sig vid fronten som frivilliga medics och hanterar fruktansvärda situationer. Det blev även helt uppenbart vilken avgörande roll olika frivilligorganisationer spelar varje dag som komplement till samhällets ordinarie förmågor. I tragedin som pågår finns det en enorm mängd hjältar som räddar liv – med deras egna liv som insats.

Sverige har en lång resa framför sig

Vi diskuterade vidare om vad denna brutala verklighet innebär för Sveriges beredskap. Vad behöver vi göra för att vara rimligt förbereda om en sådan situation skulle uppstå hos oss? Sverige bygger ett antal nya sjukhus, hur ska dessa utformas? Vilken samverkan behöver vi med frivilligorganisationer? Finns det människor att tillgå i samhället som kan utbildas och stötta? Erfarenheter visar att vid liknande situationer stannar männen kvar medan kvinnor och barn förflyttas från fronten. Vad betyder det i form av tillgång till vårdresurser? Hur blir vi så pass robusta i vardagen så vi kan vara flexibla och innovativa om situationen snabbt förändras? Hur skyddar vi vår personal? Hur drar vi nytta av Sveriges totala förmåga? Vem ansvarar för vad och vad krävs av var och en i försörjningskedjan? Många fler frågor diskuterades och Sverige har en lång resa framför sig som behöver ges mycket större prioritet än tidigare.

Vem ansvarar för vad och vad krävs av var och en i försörjningskedjan?

Debatten tydliggjorde behovet av dialog, mer insikt för att en faktisk krigssituation är något helt annat än vad våra nuvarande planer och förmågor kan hantera. Rekommendationen från frivilligorganisationen var att se till att åka ner på plats till Ukraina och ta del av vad som händer med egna ögon. Denna möjlighet är unik just nu. Ta kontakt med en av organisationerna för stöd.

Ett stort tack

Tack till våra duktiga och professionella paneldeltagare som tillsammans klarade av att diskutera svåra, känsliga frågeställningar och med vrede förmedlade att Sverige måste komma vidare och hitta lösningar, samverka mer mellan organisationer och skapa en verkstad. CGI är gärna med, för Beredskapsresan gör vi tillsammans!

Med i panelerna var Karin Tegmark Wisell, Peter Lilja, Erik Lagersten, Lena Wilderäng, Ellen-Elena Reinolds, Nicklas Sandström och Mats Hultgren.

CGI skänker pengar till stiftelsen OperationAid som är ett exempel på hjältar som verkligen räddar liv på plats. Jag hoppas att du som läser detta tar tillfället att bidra du också: https://www.operationaid.org/sv

Paneldebatterna finns inspelade att titta på nu, missa inte tillfället att inspireras och beröras:

Titta nu