Kan man hantera alla processer hos Försäkringskassan bara genom att prata med webben? Kan man få dialogrutorna upplästa när man fyller i sin deklaration hos Skatteverket? Kan man få varje bild och video på myndighetens hemsida beskriven med en röst, för den som är synskadad? I det tysta pågår en tillgänglighetsrevolution och nu har myndigheter, kommuner och andra organisationer i offentlig sektor bara några månader på sig att anpassa sina digitala tjänster.
Det handlar om något som kallas ”tillgänglighetsdirektivet” och det är ett regelverk som syftar till att göra alla samhällstjänster tillgängliga för alla medborgare, oavsett funktionsvariationer. På ytan handlar det om att göra texter mer lättlästa och hemsidor enklare att navigera. Men det är egentligen långt mer genomgripande förändringar än så. Det säger Pella Bergquist som har lång erfarenhet av att arbeta som verksamhetsanalytiker och är expert inom området experience design.
"Om man tror att direktivet framför allt handlar om att se till att färger, typsnitt och layout gör en tjänst lättläst och enkel att navigera i så har man bara sett en bråkdel av vad det handlar om i sin helhet", säger Pella Bergquist.
I den ETSI-standard som direktivet anger som styrande, WCAG 2.1 AA, finns visserligen krav på de grafiska delarna, där lämpliga fontstorlekar ska användas samtidigt som man måste tänka på färgers kontrastverkan och liknande. Därefter följer en rad krav som enligt Pella kommer att bli mycket svårare att uppfylla.
”Till exempel ska man kunna få informationen uppläst. Men då handlar det inte bara om att få ett dokument uppläst utan man ska kunna navigera hela sajten utan att se något, vilket betyder att menyer, textfält i formulär på skärmen, dialogrutor och allt annat måste kunna styras med rösten eller med speciella inmatningsverktyg för den som inte kan hantera att tangentbord. Bara det att varje bild på en sajt eller i en videofilm ska kunna beskrivas av en röst för den som synskadad – det är inte lätt för alla att uppnå”.
Men betyder det då inte alla sajter inom offentlig sektor måste byggas om från grunden?
”Ja och nej. Vi har arbetat med tillgänglighetsriktlinjer och WCAG under snart 10 år och standarden har utvecklats vart efter. Myndigheter, kommuner och landsting med flera har dels under en längre tid känt till att det här kommer, dels har många arbetat länge med det, och jag har själv varit med och arbetat med WCAG på flera olika organisationer, som Trafikverket, Boverket, IVO med flera. Däremot innebär den nya lagen att det inte är lika lätt att undvika att ta hänsyn till att inte alla kan hantera de digitala kanalerna genom att titta, bläddra, trycka, och skriva”.
Kommunerna ligger bäst till
Av alla som lyder under tillgänglighetsdirektivet anser Pella att det är kommunerna och vissa större statliga myndigheter med mycket medborgarservice som har kommit längst. Andra delar av den publika sektorn kan komma att ha det lite svårare att uppfylla kraven i tid. Enligt Pella Bergquist är det få som kommer att klara alla kraven i WCAG 2.1 nivå AA, på en gång.
Så vad händer då?
”Det vet vi inte riktigt. Men en viktig del av direktivet är att man nu tvingas ta fram en rapport och inventera hur långt man har kommit. Därigenom kan, och måste, man börja kartlägga var bristerna finns och hur man tänker komma till rätta med dem, samt uppge när det kommer att vara klart. Det finns utrymme för att utfärda vite, men om det kommer hända vet vi inte ännu”.
Finns det några undantag, några som slipper undan?
”Det finns ju specialiserade tjänster som till exempel riktar sig till en avgränsad grupp användare med speciella krav och förutsättningar, där själva arbetets art gör att man exempelvis måste kunna klättra på stegar eller läsa CAD-ritningar. Då behöver vi tänka på alternativa sätt för användaren att komma åt saker och att utföra arbetsuppgifterna, exempelvis med röststyrning, men det är i dagsläget svårt att komma ifrån behovet av att faktiskt se en anläggningsritning”.
Däremot finns det inga undantag om man riktar sig till medborgare. Och EU-direktivet ger enligt Pella Bergquist utrymme för att utdöma vite från de som inte klarar kraven.
”Syftet med tillgänglighetsdirektivet är att hjälpa människor med funktionsvariation och andra svårigheter att kunna hantera sina myndighetskontakter på lika villkor, så det är en grundläggande rättvise- och demokratifråga. Tyvärr ser vi nu att många överväger att till exempel sluta använda film som kommunikationskanal eftersom det blir alltför kostsamt att göra det i enlighet med riktlinjerna. Det är synd, eftersom det är lättare för många att ta till sig ljud och bild än att läsa en massa text”.
Just det där med kraven på videofilmer är enligt Pella Bergquist egentligen inte så avancerat. Som med så mycket annat så handlar det om att veta om vad man behöver göra redan från start. Till exempel ska alla videofilmer vara textade och tolkade för den som nedsatt hörsel eller är döv, samt att det behöver finnas en textbeskrivning, som går att få uppläst för den som har nedsatt syn.
”Dialogen eller speakerrösten i en film beskriver sällan vad som visas samtidigt som rösterna säger något, till exempel ’kameran zoomar in på en röd stol’ eller ’en buss kör förbi’ och det kräver givetvis en hel del av den som skapar filmen för att få med även denna typ av information, men om man sätter det på sin checklista från start blir det inte så svårt”.
Pella avslutar med att säga: ”Demokratiaspekten av den nya lagen är viktig, men i grunden vinner alla som använder digitala verktyg på tillgänglighetsanpassningen. Att filmer har textremsa gör att alla kan titta på film utan att behöva ha ljudet på, och röststyrning är bra för alla som har händerna fulla med matkassar och barn. Det ökar tillgängligheten, för alla.
